"Verb är sånt som man kan göra, till exempel kön.”

Jag måste först få citera ur en bok jag läste: ” Verb är sånt som man kan göra, till exempel kön.”

Många tänker oftast att kön är något biologiskt bestämt, där det är länkat till Y- och X-kromosomerna. Detta synsätt gör att man får en värld med två olika slags människor och jag skulle påstå att det hela är lite mer komplicerat än så.

Vi människor födds antingen till kvinna eller man och detta bestäms av vissa yttre karaktärsdrag som vi använder för att tolka om det blev en flicka eller pojke. Efter vi blivit sorterade/tolkade vilket kön vi har så då börjar könspådraget som en jätte synda flod som forsar in på det lilla barnet. Vi klär barnet i speciella färger, leksaker och lekar anpassas och vi riktar sakerna till vad som anses vara manligt och kvinnligt.

Egentligen vilka egenskaper skiljer oss åt då vi födds? Föredrar en pojkbebis mer blå kläder än vad en tjejbebis skulle göra. Troligen inte och speciellt då pastellfärger är svåra att se för barnen då deras syn inte är så fullt utvecklad ännu och de är i behov av starka kontraster för att kunna skilja saker åt. Om en pojkbebis gråter är han mer bestämd och har mer en egen vilja än om det vore en flickbebis som gråter, är hon bara ledsen?

Det är ju så att vi gör kön av saker och ting, mycket aktivt, men vi är inte alltid så fullt medvetna om det. Vi människor är i behov av att sortera in saker i kategorier och senare i underkategorier för att vi ska kunna handskas med dem på bästa sätt. Vid första anblicken så sorterar vi upp vilket kön personen har och vi använder det som en utgångspunkt för vidare sortering. Denna sortering pågår i alla situationer i våra liv, i skolan, i arbetet, i privatlivet osv.
Det är ju väldigt uppenbart att det fysiska skiljer sig mellan män och kvinnor och att vi män oftast är större och kraftigare byggda. Det finns även språkliga skillnader (generellt) mellan oss då kvinnors budskap ofta kan vara mer latent medan mäns budskap är mer konkret. Är detta medfött eller inlärt?

Vad det gäller uppfostran så lär vi våra barn vad som är kvinnligt och manligt och vad som förväntas av barnet för att passa i de normerna som samhället har. Hur accepterat är det egentligen om en pojke skulle gå klätt i rosa och har kjol på sig.

Många föräldrar är väl oroliga att deras barn inte minsann ska utsättas för någonting negativt. Hur många föräldrar skulle våga sätt på deras pojke en kjol om han verkligen bad om få ha en på sig? Tjejer anses oftast som tuffare om det skulle vilja vara en pojke och gå klädd som en. Varför är det så farligt för en kille att vilja vara som en tjej? Är det risken för att vi killar kan få ”tjejbaciller” eller för det värsta som finns är att få spö/däng av någon tjej i t.ex. sport, Dator- och tv-spel.

Jag måste få citera ur en bok vad en 5 årig pojke tycker om färger: ”Han vet att pojkar ofta har på sig de tuffa färgerna och flickor oftast de fina. Men, säger han, flickor eller pojkar är inte viktigt, för ibland vill man helt enkelt vara tuff och ibland vill man vara fin.”

Att blanda in färger i genus debatten är väl inte ”fjantigt” då det är ett av de mest tydliga tecknen hur vi särskiljer könen. Hur många har inte försökt gissa könet på ett nyfött barn som man för första gången träffar genom att ”scana” av vilka kläder och färger barnet har? Har *du* gjort just detta så är du absolut inte ensam och jag tror att alla gör det. Jag kommer själv ihåg tillfällen då jag felplacerat barn på grund av deras kläder, det så kallade genus BIAS:et. Vi människor har ett behov att anpassa oss efter samhällets normer för att vi vill vara ”normala” och passa in.

Personligen tror jag att alla beteenden är inlärda på det ena eller andra sättet men bara för att vi lärt oss på ett sätt måste det fortsätta vara på det viset. Vissa påstår att man inte kan lära en gammal hund sitta men stämmer det verkligen. För i tiden ansågs det att kvinnor inte kunde köra bil eller inte kunde bestämma över sin egen ekonomi. Vi vet nu idag att kvinnor mycket väl kan köra bil och i många fall bättre än vi män.

Tittar man tillbaka i historian ser man hur kvinnors rätt vuxit fram genom åren. 1858 så kunde en ogift kvinna bli myndig över 25 år efter domstolsbeslut men om hon gifter sig åter blir hon omyndig förklarad. Sen kom ju kvinnors rösträtt 1921 då de äntligen fick rösträtt till alla val i Sverige. 1939 fick inte förvärvsarbetande kvinnor avskedas på grund av havandeskap, förlossning eller giftermål, detta vara bara för drygt 70 år sedan denna lag infördes! 1987 så får vi den första kvinnliga VD i ett börsnoterat företag.
Vi har ju alla olika förutsättningar (fysiskt och psykiskt) och uppfostran och stimuli avgör hur vi utvecklar eller tillbaka bildar olika förmågor och egenskapar som vi besitter.

Vad tycker ni i genus fråga? Är det en överdriven "häxjakt" för jämställdhet?