Hej!! idag är det 5 dagar sedan det lyckliga beskedet. igår gick vi in i 6:e veckan eller mer exakt så 5v+1 dag idag:). Tänkte berätta lite om för 5 dagar sedan då vi fick veta att vi skulle bli föräldrar. Jag hade känt på mig långt innan att det troligen skulle vara så att vi väntade barn, men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Tisdagen var den dagen jag skulle få min mens och jag gick och hoppades och hoppades på att den aldrig skulle komma, jag var riktigt nervös faktiskt. Jonas hade sagt att vi skulle vänta med graviditetstestet till på fredagen men jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle klara det. Jonas sa om jag ville kolla tidigare så skulle jag gå till ungdomsmottagningen, men jag beslutade mig i alla fall att jag skulle fara och köpa ett test (blev i smyg). Jag och min kompis Therese for till det nya apoteket vid Coop forum och köpte ett digitalt test, vi tänkte göra det där på plats bara vi hittade en toa, men på grund av ombyggnaden så fanns inte det vanliga toaletterna kvar, till slut hittade vi en toa och vi började utföra testet. Jag skulle kissa i någon form av bägare eller liknande för att kunna doppa testet men det fanns inget liknande. vi använde oss då av plastfodralet som satt runt kartongen där testet låg i, det gick till slut bra och vi fixade det. Då var det bara väntan på att testet skulle säga sitt. Vi väntade och väntade, det kändes länge men det var troligen knappt en minut, just då Therese fråga ska det inte visa något så svarade jag det tar 3 min men just efter jag sagt det skriker Therese Jaaaaaaaaaaaa (hon höll i testen medan jag försökte torka upp allt som hade kommit på golvet efter den där incidenten med att kissa i en plastförpackning). Det stod GRAVID och jag vet inte riktigt hur jag reagera, men jag blev alldeles svettig och till mig! jag ringde direkt till Jonas och berättade att jag gjort testet i smyg och att vi väntade barn:). Det är helt obeskrivligt hur det har känns att veta att man har ett nytt liv inom sig, en sådan ytterst liten krabbat som kan få än att kanna både, smärta, illamående och enorm glädje. Jag vet inte om jag riktigt kan förstå att jag faktiskt ska bli förälder eller jag tror jag förstår det men hur ett barn ska bli till är ett mirakel. Man ställer sig frågor, undra vad det blir, tänk om den inte blir frisk eller tänk om det blir missfall. Men i det flesta fall så blir ju faktiskt allt rätt och det är ganska underligt att allt kan fungera så bra om man tänker efter hur mycket det är som ska fungera. Just nu känner jag bara att det är en otroligt lång väntan och jag hoppas att det kommer gå fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar